Änglar på besök

"Kom ihåg att visa gästfrihet för det har hänt att de som

gjort det har haft änglar som gäster utan att veta om det"

När finaste mannen och jag knöt de äktenskapliga banden för drygt 7 år sedan fanns det här bibelcitatet med i sång- och lekhäftet på middagen. Då var det en markering att vi ville att vårt hem skulle vara som ett tornedalshem där man kommer in och sätter sig på kökssoffan, tar en kopp kaffe, kanske säger något, sitter en stud och sen går hem. Vi ville inte ha ett hem där man måste boka tid i förväg och allt ska vara planerat, utstuderat och fint i kanten - det var helt enkelt inte vi.

Vi var och är med av den enkla sorten :-)

Föga anade vi då att det också skulle innebära att vårt hem skulle fyllas av tvättäkta änglar (och en del bänglar som min pappa sa när gipsänglarna blev svarta och sneda). När vi träffade lilla N första gången var hon bara några månader - hon och hennes lilla nätverk skulle sedan bli vår första utmaning i det som kallas familjehemsvård.

På den nu snart sexåriga resan har vi lärt oss oerhört mycket om oss själva, barns utsatthet, människans sanlösa inre kraft, vuxenvärldens oförmåga och samhällets prioriteringar. Alla lärdomar har inte varit vare sig enkla eller roliga, men nyttiga.



Att vara familjehem är att ge sig ut på en resa utan kompass i väglöst land. Var minorna finns lär man sig när de smäller. Den kompass vi båda delat är att den som bor under vårt tak är en del av vår familj. Det finns inget vi och den eller vi och dom. Att vara bonusförälder till någon annans barn är ett förtroende som inte ska misstas för jobb eller enkel inomtskälla.

Att ta hand om ett barn är så mycket mer än mat, kläder och tak över huvudet. Det är att lägga grunden till en vuxen människa, att odla trygghet och närhet - utan att forcera eller tränga sig på. Man förstår att man är lite eljest när man blir alldeles varm i hjärtat av en tandborste i tansdborstället, att alla saker var med hem i taxin, eller en kvarglömd tröja i soffan. 

En del upplevelser och människor efter den här vägen har varit ganska taggiga. Att människor som tvingas se sina barn omhändertas av samhället får vassa taggar är inte konstigt alls. Då får man ömsom försöka nå den tagglösa delen och ibland ta på sig tjocka handskar. Som familjehem är vårt uppdrag att skydda, stödja och fostra barnet. Att stötta föräldrar och nätverk är i huvudsak socialtjänsten ansvar. Att socialsekreterare är taggiga i kraft av sin ubildning är svårare att förstå. Det är en verksamhet där teamtänkande och prestigelöshet borde vare huvudingredienser, men så ser inte alltid verkligheten ut. Jag hör ofta familjehem klaga över socialsekreterare och deras brist på förståelse och insikt - det skulle vare intressant att höra socialsekreterarnas bild av familjehemmen och varför den ser ut som den gör.

Jag tror att vi alla skulle behöva gå några kilometer i den andres mokasiner och sen sätta oss ner och lyssna på varandra - inte prata utan lyssna.

Är du beredd att släppa in änglar i ditt hem? Vågar du bjuda en person du bara "känner på nätet" på kaffe? Är en cybervän en riktig vän?

Idag är jag helt överlycklig för att vi har vågat släppa in både änglar och bänglar i vårt liv det har gett oss en riktig stjärnfamilj!