söndag 19 februari 2012

En familj börjar med två hjärtan..

Idag för exakt sju år sedan upphörde jag att vara fröken Larsson och blev, som genom ett trollslag, fru Leijon. Det var en fantastisk dag trots att det var snöstorm och vi hunnit avverka världens värsta vinterkräkssjuka veckan innan bröllopet.

Det är svårt att förstå att tiden går så fort att det är sju år, två biobarn, tre extrabarn, en hund och en katt sedan. Vissa dagar känns det som det var i går vi stod där i kyrkans brudkammare med hjärtan som bultade så högt att jag var säker att alla hörde det. När vi klev ut i kyrkgången började mormor gråta. När vi passerade gallret i golvet framför den lilla trappen upp till altaret fastnade min klack i gallret och jag hann tänka "jag får väl lämna skon här och halta fram som askungen". Vilken bild det skulle blivit! Nåväl ett rejält ryck med foten så lossnade skon från gallrets grepp. 


Maken har berättat efteråt att han inte kommer ihåg särskilt mycket från vigseln, han var så nervös att han var fullt upptagen med att räkna trägubbarna i altarskåpet.


Life is not about waiting for the storm to pass; it is aboute to learning to dance in the rain.


Så här sju år efter den där dagen kan jag verkligen skriva under på att det är äktenskapet, inte bröllopet som är värt att fira. Bröllopet varar en dag i livet medan äktenskapet förhoppningsvis ska vara livet ut. Äktenskapet måste vårdas varje dag. Det fixar sig inte själv och kan inte repareras med dyra resor eller presenter när det är kris och panik. Det är vardagen som är och gör livet! En extra puss på morgonen innan man borstat tänderna..., en godispåse i matlådan en vanlig sketen tisdag, en tulpanbukett från ICA för att jag tycker så mycket om dig, att du tar hand om mig när jag är sjuk eller bara nere. Det är det som bär och vårdar ett långt och lyckligt äktenskap. Du vet säkert vilka i din närhet som är äktenskapsförebilder! De där som man känner på sig kommer rida ut alla stormar i livet och komma ut hela, om än kantstötta, på andra sidan. Mina är bland annat min farmor och farfar. Det gick alltid och la sig tillsamman och farmor läste tidningen för farfar vars ögon inte bar på slutet. Andra föebilder är mannen mormor och morfar. Det har jag skrivit om här - vilka regndansare det finns!

Det är de små sakerna som gör det. När mannens vänner har ödessymfonin som ringsignal för frun har mannen "Hon kommer med solsken till mig" Det gör mig fortfarande tårögd (jo man blir blödigare med åren). För oss är äktenskapet och livet tillsammans ett partnerskap - vi gör det tillsammans. Det spelar ingen roll om det handlar om att tapetsera ett rum, sy nya gardiner eller ta emot ett nytt barn - det är tillsammans, rygg mot rygg vi är som bäst.

Det är omöjligt sa tvivlet
Det är farligt sa rädslan
Det är onödigt sa förnuftet
Prova ändå......viskade hjärtat

3 kommentarer:

  1. Å så fint skrivet! En hyllning till just ert äktenskap och kärleken! Kramar till er...

    SvaraRadera
  2. Hej fina du!
    Grattis på bröllopsdagen! Kärleken är underbar.

    Tack för din kommentar hos mig. Du undrade var man kan hitta Erikas vackra alster. Kika in till mig så har jag en länk! (och en tävling!)

    Kram Jes ♥

    SvaraRadera
  3. Så vackert och så målande beskrivning av vägen - er resa tillsammans! Kram

    SvaraRadera