Jag blir alltmer övertygad om att ett krav för få uppdrag som FNs speciella sändebud för fred är att man är flerbarnsförälder. När atombomberna briserar i tät följd och gerillakrigföringen är på topp här hemma då känner man sig som FNs generalsekreterare. Maken är som USA som vill ingripa i alla konflikter medan jag först vill försöka med sanktioner och tyst diplomati.
Ibland fungerar faktiskt den tysta diplomatin och de stridande staterna kan vara var för sig en stund. Då känner man hur friden lägger sig över slagfältet och det är dags för minröjarna (jag) att röja upp på slagfältet som en bra dag kallas vardagsrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar