Jag sitter här med Sara Dawn Finers underbara version av håll mitt hjärta på repeat och gammelfammos tjocksockar på fötterna och minns, känner in och låter sorgen skölja över mig.
Idag har vi trotsat vädrets alla makter för att följa fammoEllen till den sista vilan. Att lägga sin mamma, fammo/mommo, syster, svärmor och gammelfammo/mommo i en kista och säga "tills vi ses igen" är omtumlande. Att sedan göra det bara dagar efter gammelfaffa är utmattande. Det var många tårar som rann- både av sorg och av trötthet.
Tänk att det är i samband med att människor inte längre finns hos oss vi får lära oss saker om dem som vi inte visste förut. Som att fammo älskade vita rosor, att faffa spelat trummor och att de hann fira 69-årig bröllopsdag. Det får ju min och makens tioåriga dito att verka som en droppe i havet.
Idag sätter vi fram en bukett vita rosor bredvid fotot på dem tillsammans och känner att de sitter i en stad ovan molnen och har hittat varandra igen, utan krämpor och sorger. Där bakom stjärnorna - så vi vet var de är - ser de till att hålla bastun varm och ölen kall tills vi ses igen. Under tiden är jag säker på att de leker hund eller ta fatt med ett barn som allra mest behöver en fammo och faffa.. För det var såna de var och alldeles säkert fortfarande är.
Det är farligt sa rädslan,
det är omöjligt sa tvivlet
..prova ändå viskade hjärtat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar